Det senaste i kriget mot kvinnokroppen är en reklamserie från Veet där det menas att en kvinna som inte rakar ben och armhålor förvandlas till en man. Förutom att reklamfilmerna är avskyvärda på mer än ett sätt, så är det ett perfekt exempel på hur "påhittad" kvinnokroppen är. Kvinnligt utseende är konstgjort utseende. En ofixad kvinna är mer som en man. Vad hemskt?!
Det vi idag ser som kvinnligt utseende, är väldigt långt ifrån vad en kvinna är rent biologiskt. Kvinnligt utseende idag är rakning, bantning, sminkning, hårstyling, formande kläder och inte sällan operationer. En helt ofixad kvinnokropp ses inte som kvinnlig. En kvinna som inte "bryr sig om sitt utseende" ser mer ut som en man.
Att se ut som en kvinna är mycket tidskrävande, dyrt och ofta smärtsamt. Det är självklart inget fel i att vilja göra sig fin - smink och kläder är ju faktiskt roligt, hårfri hud kan vara både fint och skönt. Men gränsen för vad som är vettigt ur både ett samhälls- och individperspektiv är sedan länge passerad. Konsekvenserna av dagens otroligt konstgjorda kvinnoideal är psykisk ohälsa som drabbar nästan alla kvinnor på ett eller annat sätt. För att inte tala om vad mänskligheten hade kunnat lägga all den utseendefixerade energin på istället...
onsdag 9 april 2014
söndag 6 april 2014
Vikten av att svälja sin privilegierade stolthet
Den här texten syftar till att försöka förklara för män varför kvinnliga feminister ofta är snabba att avfärda deras synpunkter, råd och kritik. Jag skriver dock i egenskap av både "förtryckt" (kvinna) och "förtryckare" (vit/cis/hetero/funktionell etc), och kan alltså se mig själv på båda sidorna av myntet. Observera att förtryck ofta inte är medvetet, och att du troligen inte själv valt att tillhöra den förtryckande gruppen, men det betyder inte att du inte är en del av förtrycket.
En ingrediens i dagens könsmaktsordning och könsrollerna som kommer med det, är som bekant att män - generellt sett och i förhållande till kvinnor - är vana att ta mycket plats, att alltid bli lyssnade på och tagna på allvar, särskilt av kvinnor. Kvinnor är däremot vana att vid att män inte lyssnar eller tar oss på allvar, vi blir ofta avbrutna, avfärdade eller skrattade åt.
Det som händer när en grupp kvinnor fått ett "feministiskt uppvaknande" är att vi bestämmer oss för att inte finna oss i det längre. När vi är i andra sammanhang fortsätter det såklart att hända, men just i våra egna feministiska rum är det så otroligt skönt att få föra våra egna diskussioner och bli tagna på allvar, utan att män hela tiden ska lägga sig i.
Så när en man, i all väl mening, ändå gör det, så blir det ofta en stark motreaktion. Vi kvinnor klarar att föra vår kamp själva, vi behöver inte mäns tips, råd och konstruktiva kritik. Män har synts och hörts tillräckligt, det är vår tur nu.
Det bästa man kan göra som "allierad" till en förtryckt grupp (kvinnor, rasifierade, hbtq etc.), är att lyssna på deras berättelser och perspektiv, försöka förstå upplevelserna, reflektera över sina egna beteenden och aktivt stoppa negativa beteenden hos både en själv och ens medmänniskor. Istället för att ta plats och tala för eller till gruppen, lyft fram personer ur gruppen så de får föra sin egen talan.
Att i egenskap av medlem av den förtryckande gruppen, med vana att - i förhållande till de förtryckta - bli hörd och tagen på allvar, komma med "konstruktiv kritik", kommer inte att mötas med tacksamhet. Du behövs liksom inte i det sammanhanget. Och du hörs dessutom nog i andra sammanhang.
Det som sedan händer när en privilegierad människa inte blir hörd, uppmärksammad, tagen på allvar och upplyft på piedestal för sina upplysta privilegierade tankar som de så snällt skänker till den lägre stående gruppen - är att personen ofta blir väldigt kränkt. Det är en kränkthet som är annorlunda från när förtryckta människor blir kränkta, helt enkelt för att det är så ovant. Som privilegierad är man så van att bli tagen på allvar, särskilt utav den grupp man förtrycker. Och det svider att bli fråntagen sin makt.
Men istället för att bli kränkt och ropa "manshat", "omvänd rasism" och så vidare, så ta ett steg tillbaka och vänd dina känslor inåt. Inse att medlemmar ur den förtryckta gruppen får den känslan hela tiden. På grund av din grupps förtryck. Insikten svider som fan till en början, alla människor vill ju bevara sin självbild och inte erkänna att de är en del i ett förtryck. Men om du verkligen är en allierad, och vill att gruppens status ska höjas i förhållande till din, så är det helt nödvändigt att du sväljer din stolthet och använder erfarenheten till något positivt, istället för att slå ifrån och avfärda det som överreaktioner och "omvänt hat". Först när vi till fullo har insett vad våra egna privilegier innebär, kan vi börja ge upp dem och lämna plats åt andra människor.
En ingrediens i dagens könsmaktsordning och könsrollerna som kommer med det, är som bekant att män - generellt sett och i förhållande till kvinnor - är vana att ta mycket plats, att alltid bli lyssnade på och tagna på allvar, särskilt av kvinnor. Kvinnor är däremot vana att vid att män inte lyssnar eller tar oss på allvar, vi blir ofta avbrutna, avfärdade eller skrattade åt.
Det som händer när en grupp kvinnor fått ett "feministiskt uppvaknande" är att vi bestämmer oss för att inte finna oss i det längre. När vi är i andra sammanhang fortsätter det såklart att hända, men just i våra egna feministiska rum är det så otroligt skönt att få föra våra egna diskussioner och bli tagna på allvar, utan att män hela tiden ska lägga sig i.
Så när en man, i all väl mening, ändå gör det, så blir det ofta en stark motreaktion. Vi kvinnor klarar att föra vår kamp själva, vi behöver inte mäns tips, råd och konstruktiva kritik. Män har synts och hörts tillräckligt, det är vår tur nu.
Det bästa man kan göra som "allierad" till en förtryckt grupp (kvinnor, rasifierade, hbtq etc.), är att lyssna på deras berättelser och perspektiv, försöka förstå upplevelserna, reflektera över sina egna beteenden och aktivt stoppa negativa beteenden hos både en själv och ens medmänniskor. Istället för att ta plats och tala för eller till gruppen, lyft fram personer ur gruppen så de får föra sin egen talan.
Att i egenskap av medlem av den förtryckande gruppen, med vana att - i förhållande till de förtryckta - bli hörd och tagen på allvar, komma med "konstruktiv kritik", kommer inte att mötas med tacksamhet. Du behövs liksom inte i det sammanhanget. Och du hörs dessutom nog i andra sammanhang.
Det som sedan händer när en privilegierad människa inte blir hörd, uppmärksammad, tagen på allvar och upplyft på piedestal för sina upplysta privilegierade tankar som de så snällt skänker till den lägre stående gruppen - är att personen ofta blir väldigt kränkt. Det är en kränkthet som är annorlunda från när förtryckta människor blir kränkta, helt enkelt för att det är så ovant. Som privilegierad är man så van att bli tagen på allvar, särskilt utav den grupp man förtrycker. Och det svider att bli fråntagen sin makt.
Men istället för att bli kränkt och ropa "manshat", "omvänd rasism" och så vidare, så ta ett steg tillbaka och vänd dina känslor inåt. Inse att medlemmar ur den förtryckta gruppen får den känslan hela tiden. På grund av din grupps förtryck. Insikten svider som fan till en början, alla människor vill ju bevara sin självbild och inte erkänna att de är en del i ett förtryck. Men om du verkligen är en allierad, och vill att gruppens status ska höjas i förhållande till din, så är det helt nödvändigt att du sväljer din stolthet och använder erfarenheten till något positivt, istället för att slå ifrån och avfärda det som överreaktioner och "omvänt hat". Först när vi till fullo har insett vad våra egna privilegier innebär, kan vi börja ge upp dem och lämna plats åt andra människor.
fredag 4 april 2014
Hej bloggen!
Jag gick visst lite i ide efter explosions-inlägget för 1½ år sedan. Har väl inte mått helt hundra i hjärnan sedan dess. Men det ska vi inte prata mer om för sån är inte jag; istället kickstartar vi den här bloggperioden med en insikt:
Shit vad coolt det är med sociala medier egentligen. Jag har nog inte riktigt förstått och utnyttjat potentialen. Skrev nyss ett random, kort facebook-meddelande till en offentlig person, bara för att visa min uppskattning - och fick svar nästan direkt. Blev helt star struck! Jag förväntade mig inte ett svar. Internet och hela denna tidsåldern alltså, bra skit. Klart det är mycket dåligt skit också (en del av det försöker Robert Aschberg råda bot på i nya serien Trolljägarna, med varierad framgång), men att det jämnar ut gränserna mellan den lilla människan och de stora makterna, såsom politiker och företag, är faktiskt ganska häftigt.
Shit vad coolt det är med sociala medier egentligen. Jag har nog inte riktigt förstått och utnyttjat potentialen. Skrev nyss ett random, kort facebook-meddelande till en offentlig person, bara för att visa min uppskattning - och fick svar nästan direkt. Blev helt star struck! Jag förväntade mig inte ett svar. Internet och hela denna tidsåldern alltså, bra skit. Klart det är mycket dåligt skit också (en del av det försöker Robert Aschberg råda bot på i nya serien Trolljägarna, med varierad framgång), men att det jämnar ut gränserna mellan den lilla människan och de stora makterna, såsom politiker och företag, är faktiskt ganska häftigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)