Tyst explosion

Händelser och känslor har kommit ikapp mig de senaste dagarna. Ligger vaken flera timmar och vill skrika, dansa, hoppa, kramas, slåss eller bara fly till en avlägsen plats för enskildhet och meditation. Allt äckligt, allt smutsigt, i världen, i kroppen, i sinnet. Eftersträva någon klinisk renhet som aldrig går att uppnå. Trött på allt som händer och allt som inte händer, allt som ska vara si eller så, trött på människor, trött på mig själv. Mina tankar, instängda, nedtryckta, bortsjasade. Saknar mig själv. Är detta jag, hur ska jag vara, hur bör jag vara, hur vill jag vara.

Regler, normer, folk som följer dem, folk som inte följer dem. Maktlöshet inför maktkåthet. Vill att allt ska vara som du vill att det ska vara, vilket i sin tur är som du inte vill att det ska vara men samtidigt kanske inte fullt ut. Fy för perfekta människor och fy för människor som inte är perfekta. Ta sig an konflikter med sans och logik för att du hatar skrik och hat, när du egentligen bara vill skrika och hata. Hyckleri, hyckleri framför allt, det värsta du kan göra dig skyldig till men också det totalt oundvikliga.  Behöva förklara allt för alla och förklara igen för att du tror att de inte förstår när de i själva verket har genomskådat dig. Eller bara inte bryr sig.

En tyst explosion för att kunna fortsätta i tysthet. Eller fortsätta explodera.